Jaha så har det då gått en månad sen mina upplevelser av den
franska skolvärlden. Jag har hunnit komma tillbaka till vardagsarbetet i
klassen och jag har hunnit krypa både bakom och under buskar i och med allt
vårarbete i trädgården. Det har gjort att jag också har hunnit reflektera en
hel del och summera för mig själv vad jag egentligen fick ut av denna vecka i
Frankrike:
Framför allt var det som att flyttas tillbaka i tiden då
mycket var likt som skolan var för 20 år sedan och det känns ju lite underligt
när jag ofta vill påstå att det är viktigt att skolan följer med i utveckling
och minsann inte ska vara likadan som när föräldrarna själva gick i skolan. Så
jag kom underfund med att vår skola faktiskt har förändrats, fastän jag kanske
inte alltid ser det när jag är mitt uppe i den hela tiden.
Det som gjorde att jag kände mig flyttad bakåt i tiden var:
mycket avskrivning för hand, stora grupper, väldig liten tillgång till extra
hjälp åt de som är svaga, bestraffningssystemet. Allt detta är sådant som jag
inte vill gå tillbaka till i vår skola. Jag upplevde också att vi har en större
personlig omtanke om eleverna. Detta
märktes också på skolornas inredning och på skolgårdarnas utrustning.
Däremot upplevde jag den respekt som eleverna visade som
mycket positiv. De var artiga mot såväl vuxna som mot andra elever. Det senare
åtminstone i klassrumssituationer. Erfarenheterna från eleverna uppträdande på skolgården
beskrev jag tidigare som lite annorlunda. Men direkta förolämpningar och fult
språk kunde jag inte märka att förekom – även om jag inte kan franska så tror
jag mig kunna märka det på tonfallet.
Man går i skola fyra dagar i veckan, men skoldagarna är
otroligt långa och ingen hänsyn tas till att de små har mindre ork. Lunchrasten
är 2 timmar då de flesta förväntas gå hem och då får en välbehövd paus. Däremot
får ju de som inte kan gå hem ingen som helst avkoppling eller lugn och ro då
de är ute på den stojiga skolgården, utan lekredskap att sysselsätta sig med.
Hierarkin inom skolväsendet i Frankrike är verkligen
problematisk ochC känner sig ensam ibland när hon vill utveckla sin
undervisning och kollegerna bara tycker att det skulle vara bra om det flöt på
som det ”alltid har gjort”. Det känner jag igen på pricken och det var en fråga
som vi diskuterade en hel del. Jag försökte berätta om ”det utvidgade kollegiet”
dvs de kolleger jag har regelbunden kontakt med och diskuterar med via sociala
medier. Jag hoppas at C kan bygga upp ett liknande kontaktnät för sig i
Frankrike. Ett problem för henne är också den hierarki som existerar inom
skolväsendet i Frankrike. Jag förstod
nog aldrig riktigt hur det fungerar. Kanske för att jag är så van vid den
fantastiska närdemokrati vi har här på Åland. Att kunna ringa upp motsvarigheten
till Landskapsregeringen Skolbyrå är det aldrig tal om för en vanlig lärare i
Frankrike!
Summa summarum: Det var mycket nyttigt att komma bort och se
och det var synnerligen svårt att sitta stilla och observera. Jag hade så gärna
velat delta och hjälpa till. Tack och lov gjorde mina bristfälliga franska
kunskaper att jag var tvungen att sitta och iaktta! Det satte igång mycket
tankar och funderingar som har snurrat på sen dess, så inte vet jag om det är efterdyningarna
efter en lång vinter eller om det är erfarenheterna från den franska skolan som
gör att jag känner mig tröttare än vanligt den här tiden i maj!
Nu håller jag tummarna för att C får möjlighet att komma hit
och se hur skolan i Finland och på Åland fungerar så att hon också får samma
input för att utveckla undervisningen som jag fick av min jobshadowing!
/Siw
